Hashtagga ner lite

Jag ska erkänna att jag har bett för Paris. Det finns inget jag kan göra för att påverka någonting och den hopplösheten gör att jag tar till bönen. (Det kanske finns kristna som tror att bönen påverkar rent faktiskt. Det har jag svårt att ens förhålla mig till.) För mig är tro att hoppas på något vi inte kan se. Jag har förståelse för alla som avfärdar även den definitionen som löjlig.

Det är många människor som har skrivit, och än fler som delat, att #prayforparis är en dum hashtag. Ett resonemang jag köper om det grundar sig i just föraktet för tro, även på det personliga planet; även utanför det religiösa.

Fast det jag har sett är detta: Det är en dum hashtag för att religionen låg bakom attentaten och att det därför är vulgärt att dra in religionen i sorgearbetet. Som hade hashtaggen något med Daesh mördare att göra.

Men vad är #prayforparis annat än en syster till profilbilden med trikoloren? Ett sätt att, valhänt, kraftlöst, fumligt men likförbannat uppriktigt, visa sitt medlidande i en extrem tid.

Jag ber för Paris, för Libanon, för Syrien, för mina barn som växer upp här. För dom som slutat drömma, dom som inte vill leva och dom som går till jobbet och håller käften. För morsan och farsan, mormor, dom jag älskar. För den som flyr och den som ger upp.

Det är möjligt att det är provocerande och töntigt. Men för mig är det är en sak som betyder att det fortfarande finns hopp, även om världen med allt högre röst ropar att det inte stämmer. Jag vill tro att det finns större problem än just det just nu.

Annonser