Rekord igen

Jag åkte genom det här landet i helgen. Eller inte hela, såklart, men genom Uppland och Västmanland. Det var platt och öppet och det var samtidigt vår och höst. Åkern på ena sidan av vägen är resignerad och redo att dö. På andra sidan vägen växer klorofyllstinna skott som om det gick att kompromissa bort vintern. (Note: Det går inte.)

Solen som stod så lågt att strålarna löpte parallellt med vägen.

Jag är helt likgiltig inför begreppet Sverige. Men jag älskar hur landet faktiskt ser ut. All håglös bebyggelse på dom delar av landsbygden som är på det sluttande planet. Alla små sjöar där vassruggar står gråa i perfekta installationer som ingen ser. Känslan av vemod på gatorna i ett Västerås eller ett Sala. Landet och staden och landskapet som fumlig arbetarklass, med mössan i handen, kuschat och resignerat.

Vi kommer i det här landet, läser jag, att julhandla för sjuttiofem miljarder kronor. Och ärligt talat, vad skulle vi annars göra?

Somliga har ett issue med det här shoppandet. Dom moraliserar över det, på det där trista, miljöpartistiska sättet. Själv tycker jag att shoppingen är en perfekt matchning med landet runt om oss. Det bor en säregen och kantstött poesi i det.

Vad gör man om man fortfarande drömmer men inte har varken gud eller något annat att hoppas på? Hur blir man förlåten om vi är ensamma i universum? Man shoppar, that’s what one does.

Vi slår rekordet igen.

Dom där miljarderna spenderas i hela landet. Nätshoppande morsor i Arvidsjaur och Svenljunga och finanssnubbar med högt blodtryck inne på NK. Varje transaktion en dröm om någonting och är det inte en dröm så är det åtminstone en besvärjelse.

Det är inte stora drömmar, visst, det kan jag ge miljöpartisterna. Men det är nu vad som ges. Rimfrosten dyker upp, likgiltig men gnistrande. Vi vet att det ligger hundrafemtio dagar av vinter mellan oss och våren, men det är inget vi pratar om, varför skulle vi det? Vi saknar D-vitaminer nog som det är, utan prat.

Annonser