Jäst hos verkligheten

Tjena och låt mig börja med att be om ursäkt. Det här inlägget kommer att handla om reklam. Igen! För dom av er läsare som har ett liv, vänner, en hobby kanske – så är det därför totalt ointressant.

Hej du som fortfarande läser. Detta har hänt: Jästbolaget har fått en ny marknadschef som heter Anna Bjur. Hon gjorde om design och logga, typ rubbet. Och lanserade en ny kommunikationsplattform.

När det var klart – då skaffade hon sig fem stycken reklambyråer av olika slag. Totalt handlar det om tjugoen personer i olika arbetsgrupper som – efter att merparten av jobbet alltså är gjort – ska hjälpa kronjäst.

Jästbolaget säljer produkten jäst. Det är en svamp som jobbar med att få deg att växa. Den säljs som pulver eller som små kuber. Produktutvecklingen har hittills mynnat ut i jäst för söta degar och vanlig jäst för bröd. Nu har vi tjugoen konsulter som är on the case.

Dom sitter med skissblock i soffor. Dom gör keynotes och powerpoints. Dom köper in jäststatistik och jästanalyser som dom säljer vidare med påslag. Man bjuder in Anna Bjur på jästluncher och jästafterworks och man kanske sparkar dom igång allt med en jästkickoff, nu gissar jag bara.

Någon slipar på en jäststrategi för sociala medier. Gör en moodboard för hur jäst ska se ut (och kännas) på Snapchat. Nån tänker branded content och pitchar in podcasten Veckans jäst.

En praktikant som heter Olov, som inte var med bland dom ordinarie tjugoen, får i uppgift att tänka på hur man når ungdomarna. (Mest för att han ska hålla sig ur vägen, i ärlighetens namn.) Han kommer tillbaka med ett förslag som lyfter fram att jäst är just en svamp ”precis som penicillin, mögel och kantareller”. Det är, i princip allt han säger. Han pratar värmländska och är ganska blyg. Dom andra bara ”men, vafan, du har varit här i sex veckor och bara jobbat med jäst och det där är hela ditt förslag, att jäst är som mögel?”. Det blir dålig stämning. Olov säger att ungdomar kan relatera till penicillin för många har haft till exempel öroninflammation.

Inte för att någon frågar mig det, men jag brukar tänka att om någon skulle fråga mig ”vad den där bloggen egentligen handlar om” så skulle jag svara att den är en sorgesång över vår tid. Vi lever på kanten. Allting är så specialiserat och diversifierat att alieneringen är det naturliga tillståndet.

Livet blir tomt för att vi fyller det med saker som är tomma. Kök renoveras och linkedinprofiler uppdateras och folk skriver böcker om självhjälp. Det är kluvet. Jag vill skjuta samtiden i knäna och lämna den att förblöda. Men samtidigt, och kanske ännu hellre, bara hålla om den och säga att det ordnar sig.

Olov, du är okej.

Annonser