Kristi brud och råkosten

Jag sitter på tåget mot Uppsala som ska gå vilken minut som helst. Platsen mitt emot mig är tom och inte mig emot. Alltså, det är inte som att jag har nån social fobi eller så, haha, närå jag är en härlig kille med hjärtat på rätta stället. Jag bara gillar, kanske inte, typ, människor så mycket. Men nu ska det här inte handla om mig.

Samma sekund som tåget skakar igång kommer hon instörtande i vagnen, med flackande blick, och kastar sig ner i sätet mitt emot mig. Det första jag tänker är att hennes blick inte ser ut att möta någon annans blick. Den glider förbi, som om den halkade liksom.

Så ställer hon upp en smällfull salladsskål på bordet samtidigt som hon stoppar i hörselpluggarna i öronen och ringer, vad det visar sig, sin pojkvän. Hon börjar äta och samtidigt prata. Hon äter på något märkligt sätt genom att slafsa och slurpa och liksom idissla i sig salladen, som till stor del består av rivna morötter.

En halvhöga-stövlar-med-kilklack-och-vattenflaska-i-ryggsäckens-nätfack kind of girl. Som pratar på. Om Youth– och Kids-grupper och någon som hade ett issue med hennes leadership, som faktiskt måste förstå att det ställs krav. Hon hade varit i kyrkan och hon tyckte inte att noobs och prospects hade lyssnat så bra.

Jag inser att hon är engagerad i en frikyrka som låter som ett pyramidspel av typen Kirby städmaskiner. Eller bara som Comviqs telesäljare gone wild.

Hon pladdrar på med pojkvännen men min hjärna försöker förmå min kropp att stänga av vitala system. Jag hör fragment. Hon skrattar, och det låter som när en mås försöker härma en åsna som imiterar en mås. Hon tuggar och det låter som någon som vadar i ett kärr. ”Nicke och Sanna höll varan i handen på gudstjänsten idag” säger hon och skrattar med munnen full av sallad, innan hon konstaterar att hon plankade på tricken för att ha råd med kollekten.

Det är något med just handhållandet som får det att brista i mig. När det ondskefulla och elitistiska liksom slår sig ner och tar en helt otippad fika med en löjlig barnslighet utan någon som helst charm.

När tåget stannar i Uppsala böjer jag mig fram och ler mot henne. ”Din själ är förlorad och du kommer hamna i helvetet, du vet det innerst inne va?”. Hon fipplar ut ena öronpluggen och frågar ett förvånat ”va?”.

Jag bara frågade var du köpt din sallad, den verkade så saftig.”
Hon svarar inte utan bara ler åt en punkt strax bredvid mig, samtidigt som hon stoppar i pluggen i örat igen.

Annonser