Farsta by night

Ta min hand är du snäll. Natten är för all del dagens mor men det är ingen okomplicerad relation, det är ett som är säkert. Asfalten glänser som julskyltning och vi är, sägs det, på gränsen av vår kapacitet. Som om någon visste något om vare sig gränser eller vår kapacitet.

Håll min hand så kan vi gå ut i mörkret och prata om saker vi tycker om och som tröstar, under husen som byggdes när hus fortfarande byggdes. Här var en gång ödemark som sedan blev det här. Som blev förorten som drömde egna drömmar. Inget hände av sig självt, allting var vilja. Kamrerer och ingenjörer. Parklekar och kyrkor av tegel och hus av puts och fotbollsplanerna.

Vi kan gå i dalgången från centrum ner till sjön, jag har gått där tusen gånger, jag kan blunda och gå, det är lugnt, så jag gör det, jag blundar och går. Vi kan lägga oss på bryggan och titta upp mot himlen, fast det är kallt och lite blött. Under oss är Drevviken och över oss är allting annat.

Stjärnorna är så långt bort. Om dom kunde se oss, hade det i alla fall tagit tusen år för ljuset från bränderna att nå dom. Dom kan döma oss men då är det redan för sent i alla fall. Nya baracker fick byggas, tält restes och fälldes. Röken från bränderna steg och sträckte sig, som all rök, mot någonting större, i ett slags valhänt ursäkt, innan den föll med regnet ner mot jorden igen. Gravitationen har inte förlorat en match än.

Hur kan man leva om den man älskar slutar finnas? Jag vet inte men jag antar att svaret är att det kan man inte. Man går på samma mark men inte. Gör samma vardagliga sysslor men inte. I Trollhättan som i Syrien som på alla platser. Åker bussen men inte. Där och bara där är gränsen för kapaciteten.

Kom, så går vi hem. Vid kanten av vägen är det helt svart men jag vet att det finns rödklöver där ute, fortfarande, som trotsar frostnätterna. Din hand väger inget i min.

Annonser