Ge fredspriset till mannen med den stora hatten already

Jag tänker på döden och på hattar. Nu tänker du säkert ”åh, typiskt, ni modebloggare tänker så jäkla mycket på döden och hattar, det är bara kreativ ångest och huvudbonader i eran värld”. Men jag tänker faktiskt mest på rövhattar. Och på den största hatten man kan ta på sig. Jag vet nämligen vilken hatt det är och vem som tar på sig den. Det är rädda demokratin-hatten och det är Anders Ericson som tar på sig den. Den sitter (och nu är det modebloggaren som talar igen) jävligt illa.

Anders är VD för en klubb som heter Sveriges Annonsörer. Klubben har möten ibland i en trädkoja i Tegnérlunden. För att få klättra upp när Anders slänger ner repstegen måste man säga det hemliga lösenordet: Pyongyang. Sen är det bara att klättra upp. Lite trångt är det i kojan såklart, för att Anders rädda demokratin-hatt tar upp det mesta av av utrymmet. Trångt men kul!

Anders menar att reklam är demokrati. Det är till och med så, att ju mer reklam ett samhälle har, desto mer demokratiskt är det. Att rädda reklamen är att rädda demokratin. Och om någon skulle vilja inskränka företags rätt att nå människor med reklam, om än aldrig så lite – då blir vi Nordkorea.

Va?”, kanske du tänker nu. ”Inte fasen kan det bli som Nordkorea, världens ondaste och ruttnaste superkommunistdiktatur om vi skulle säga nej till fler utomhustavlor?”. Svaret från Sveriges Annonsörer är ett lakoniskt ”jodå”. När Nordkoreas allierade Apple lanserade möjligheten att slippa reklam i iOS 9 satt mannen med den stora hatten i trädkojan och bara skakade. I flera dagar. ”Kom ner och ät nu Anders” ropade hans kompisar och kanske hans mamma. ”Du kan inte sitta där uppe och skaka längre.

2006 beslutade man i São Paolo att förbjuda utomhusreklam. Ja det var ju såklart lika med undergången! I en brasiliansk trädkoja samlades klubben Brasiliens Annonsörer och lyssnade på den sorgligaste brasilianska musiken som gick att hitta. Den var så sorglig och männen (jepp bara män) i kojan grät så många tårar att golvet blev poröst av saltvattnet och dom föll ner på marken.

I en undersökning 2011 frågade man stadens elva miljoner invånare vad dom tyckte om att bo i Nordkorea. 70% gillade det. Dom tyckte det var en förändring till det bättre. Det visade sig att en annan stad hade kommit fram och den staden var inte Pyongyang utan en annan, ny, vackrare version av São Paolo. Där referenspunkterna förut varit reklam, var dom nu istället arkitektur.

Sensmoralen? Att redan efter fem år i en nordkoreansk diktatur, är invånarna så hjärntvättade att dom har tappat alla begrepp om verkligheten.

Tänk på det nästa gång du irriterat stänger ner en länk för att det kommer reklam innan det du egentligen vill se. Vill du verkligen bo i ett land där det är svält och inga affärer och du sätts i arbetsläger om du visslar på en glad sång och där man avrättar försvarsministrar med luftvärnskanon?

Va? Vill du verkligen det?”, frågar Anders med en retorisk pisksnärt, innan han rättar till sin rädda-demokrati-hatt och fortsätter promenera gatan fram. Det ser kul ut för hatten täcker hela överkroppen.

Han ser ut som en huvudfoting.

Annonser