Modespecial!

Jag tänker på döden. Det är sånt vi modeintresserade människor gör. Kanske för att få perspektiv, kanske för att vi inte förtjänar bättre. Det finns såklart något destruktivt och nihilistiskt i mode, i postmodernismens fashion statement att Gud inte finns. Eller för att prata med Ann Demeulemeester: Svart är inte sorgligt. Jag blir deprimerad av färger. Dom är så… tomma. Hur tänker du dig en poet? I en citrongul kavaj? Antagligen inte.

Ja, det här är alltså numera en modeblogg. Jag kommer fortsättningsvis bara skriva om kläder. Om dom där Helmut Lang-jeansen jag köpte 1998 och la i en tidskapsel som kommer öppnas automatiskt efter exakt 20 år. Om den lilla staden Varazze, i Ligurien, där man enligt lokala förordningar får slå män med järnrör om dom går i svarta brogues utan strumpor. Om unga snygga killar med instagramkonton, killar som känner igen ett Bottega Veneta-skärp, till och med när J.Crew-skjortan hänger utanför, och som skriver cashmir tröja när dom menar kashmirtröja

Det är kul, eftersom det såklart finns en del cash i modebloggarbranschen. Och även en hel del inspirerande kollegor. Jag är ju själv från provinserna även om det snart är preskriberat och på Metro Mode Man är det en inflyttad 23-årig kille från Mariestad som visar var fashionskåpet ska stå. Nyss berättade han om sin helg i Svenska Dagbladet. Det var en jävla drömhelg, så mycket kan jag säga. Han var på Djurgården och brunchade och sen brunchade han igen i Vasastan och jag vet inte allt. Drömhelg, som sagt. I hans värld var det mer en shoulder shrug, typ ”äh, vadå, det här är life liksom och jag lever det, so sue me”. Fasen! Va? Va ger ni mej för den?

På Metro Mode finns även sektionen Metro Mode Creative. Jag ber om ursäkt om du blev blind nu pga hur det namnet strålar men det är som det är med den saken. (För övrigt känns braille sjukt fashion, amirite?)

Creative-avdelningen görs i samarbete med Max Planck-institiutet för informatik i Saarbrücken. Vad dom senare har gjort är att dom helt enkelt utvecklat en AI som klonar Sandra Beijer. Här finns därför en Sandra Beijer som heter Flora, en som heter Sara, en som heter Linn och en som också heter Sandra. Alla har ett identiskt bildspråk, både vad gäller motiv, färger/filter, beskärning och vinklar. Och alla har ett identiskt språk. Det är fascinerande och vackert.

Och apropå den där helgen som modekillen från Mariestad hade? Här är det, svär på min mamma, inte bara helgerna som är sådär perfekta. Här är varje sketen sekund så bra. En tisdag när det regnar blir till poetry för målgruppen. Det här är det perfekta livet i dom perfekta miljöerna med dom bästa människorna.

Men, undrar du. Är det egentligen mode? Jag låter Joji Yamamoto svara på den frågan: Jag tycker det perfekta är fult. Nånstans i saker som människan gör, vill jag se ärr, misslyckanden, oordning, nånting förvridet.

Nähä, okej, då var det väl inte mode då.

Annonser