Civil olydnad

Jag tänker på döden men det blir sällan mer än så. Det är väldigt sällan jag ropar åt någon att denne förtjänar att dö. Än mer sällan när personen i fråga ligger medvetslös med muskelspasmer och ser ut att just dö. Nej, det kan jag nog fan räkna på ena handens fingar.

När jag skrev ”kämpa gnaget” på Facebook, efter att flera tusen AIK-fans skrålade i ”låt han dö” åt Hammarbys Erik Israelsson, som skadades efter att ha gjort mål, var dom två första svaren jag fick dom här: ”Kolla härå (bifogar länk) här e andra fans som e dumma en gång” respektive ”Håller me d va dumt men personen (som var det en person och inte tusen) e sjukt impopulär på AIK-forum på nätet.

Jag läser om människor som har hamnat i tunnelbanevagnar bland hoppande män som vrålar och hoppar och hatar. Jag ser människor springa kors och tvärs över spåren på Gullmars. Det luktar krut och rök och det smäller knallskott och testosteronet kokar i mellanchefmän och byggjobbarmän och konsultmän och arbetslösa män och andra män.

På matchen eldas bengaler och jag älskar det. Dom är fräna och skapar go stämning och ryker verkligen asmycket. Det är inte tillåtet att elda bengaler så det som sker är en stolt akt av civil olydnad. Männen med bengalerna är alla Rosa Parks. Eftersom det inte går att se planen skjuts matchen upp. Men bengaleldarmännen tycker det är astöntigt. ”Spela för fan!” ropar Rosa Parksarna. ”Spela då!”

Fun fact: Kenny Pavey – superpopulär bland Rosa Parks-killarna – har astma. Dom ba ”öööh Kenny Pavey, jag älskar dig, öööh Kenny Pavey du får ligga me min fru, öööh Kenny Pavey du har astma men ja eldar ändå”.

Jag har lärt mig några saker. Det är aldrig Rosa Parks fel vad som än händer. Det finns alltid något annat att skylla på. Det finns ingenting som har med supporterkultur att göra som är dåligt. Allt är bra. Och vi som inte maskerar oss och eldar bengaler framför astmaspelarna i det egna laget, vi vet inget, vi kan inget om fotboll och vet inte vad det betyder att vara fan.

Jag älskar fotboll men det den gör med oss. Herregud. Oss, som i oss män. Mitt första fotbollsminne är från VM 1982. Mitt andra är från Heyselstadion 1985 och jag minns att det var fett att sitta framför teven och se en Europacupfinal. Det kan till och med ha varit ostbågar med i bilden. 39 personer dog men det var ingens fel, det är aldrig någons fel. ”Spela för fan!”

Matchen sköts upp några timmar men spelades.
Platini gjorde mål på straff.

Det känns som att fotbollsfans är IRL-versionen av Avpixlat-delarna av nätet. Nej, kanske inte ideologiskt (jag menar när hörde du ever någon ropa något nedsättande om kön eller etnicitet på en ståplatsläktare?) men som, ska vi säga, mind set. Som grupp, som män, som dynamik, som konspirationsteorier och som vi mot världen.

Det är inte hatet som jag har någon åsikt om. Jag hatar också. Jag önskar livet ur människor, fotbollspelare, on a weekly basis. Jag är inte stolt över det och jag håller käft om det. Det kommer med att älska ett lag. Men det är inte hatet, det är det som händer när hatet bejakas, i grupp.

Av Rosa Parks-män.

Annonser