OH MY GOD

Jag tänker på döden och på hur det funkar med den saken. Ibland kan man ju få göra det. Vad innebär det egentligen att tro? Låt mig vända på den frågan: Vad innebär det att inte tro?

Jag kan bli imponerad av ateister för att dom är så sjukt coola med allt. När allting är kört och åt helvete och man sitter i ett störtande plan – metaforiskt eller for realz – att då bara tänka ”ja det var ju förbaskat trist det här”. Det är avundsvärt. Att inte ens då hoppas på mirakel.

När livet kastar sin skit på en, när folk sviker. När själva grundtryggheten, som nyss var djup som en ocean, visar sig vara grund som en fågelsjö. Att inte då hötta med nävarna mot himlen utan idogt sträva vidare. Fuck it alltså, det är amazing.

Att, när man tänker på vad som händer när vi dör kunna svara, självsäkert: Det händer inget. För det finns inget. Inget annat än detta. Miraklet är det du har. Det du är nu. Jobbet du går till och folk du ligger med och böcker du läser.

Jag tror på gud. Inte på ”något” eller på ”en kraft” utan på en old school, svenska kyrkan-sossig gud. Kanske ska jag redan här korrigera det lite. Jag hoppas på gud, är kanske en bättre benämning. Jag är inte alls frälst. Jag bara hoppas att det finns någon extern makt som har mandatet att säga ”du, det är lugnt, trots allt”. Att kunna tro på förlåtelse och på så vis acceptera sin egen litenhet.

Det här är inget jag snackar så mycket om eftersom folk verkar tycka det är knäppt. En gång droppade jag det för två kollegor på lunchen. Det blev lite obekvämt.

Ateister å sin sida, är i perfekt samklang med samtiden. Den här empiri- och evidensälskande samtiden som är så befriad från poesi och mysterier. Det rationella är norm trots att detta, att vara rationell, så klart den minst attraktiva egenskapen en människa kan ha.

Farsan jobbar idellt i kyrkans regi, han driver besöksverksamheten, alltså hembesöken hos – och aktiviteterna med – dom lokala gamlingarna, i det lilla samhället där han bor. Jag vet inte om han tror, för så är det med den saken att det inte snackas om det så mycket där heller.

Men den kristenhet som jag vill vara en del av är den, som gör små saker, tyst och idogt, för att göra saker bättre. Söderledskyrkans diakoniverksamhet är ett exempel från Farsta, deras arbete med barn i missbrukarfamiljer. Detta att finnas inte bara för sig själv.

Det är, inser jag, givetvis inte något som är knutet till tro. Jag försöker bara beskriva, eller kanske förklara, min tro.

För övrigt ännu en fantastisk sak med att vara ateist:
Att aldrig någonsin behöva motivera sig eller förklara varför.

Annonser