Att skapa något väldigt speciellt

Jag tänker på döden och på reklam. Comhem visar en film med människor som packar sig ombord på en båt för att fly till bättre wifi. Det är kul, småländska är en helskön dialekt. Man kan ju inte precis ropa too soon om att skämta om svälten och den bigotta kyrkan mer än hundrafemtio år senare.

Humor handlar om tajming.

Och att bilderna på andra människor, som packas samman på andra båtar, för att fly till bättre wifi eller bara få leva, är så många just nu, well det är sånt som händer.

Jag ser Calvin Klein visa upp rädda, smala, kvinnor på rad i tunnelbanan, station efter station och min dotter är knappt tretton år och kampanjen känns som drygt tjugo år och jag är det dubbla.

Reklamen tar sällan någon hänsyn. Varför skulle den? Den har ju betalt för sig, den har platsbiljett. Det är i grunden inte så kontroversiellt. Vill du ha det som i Nordkorea eller?

Dear tourist, sorry for the mess in Sweden.
The original sexy.
Äntligen ett wifi som räcker till hela familjen.

När jag passerar en för tillfället tom Kappahl-butik säger en skylt på dörren att dom håller på att skapa något väldigt speciellt, fast jag vet ju att det bara är en lågprisbutik som byggs om.

Reklamen överdriver som värsta tönten. Men dess primära uppgift är inte överdrifter utan att berätta för oss att vi inte duger, för gjorde vi det skulle vi ju inte handla något eller byta teleoperatör. Det här är inget som vi pratar så mycket om för det låter ju så jävla tråkigt. Att inte duga. Vi vill ju duga, såklart.

Sven Lindqvist skriver väldigt vackert om den här sorgsna dimensionen i reklamen och dess påverkan, redan 1957. Han skriver, om mode, att reklamen driver fram en otrohet i förhållandet till tingen.

»Vi hinner aldrig komma i full besittning av vad vi äger. Bara det länge brukade får tillhörandets värme. Därför är lång användning nödvändig om man vill uppnå sinnlig förtrolighet med vad man äger. Men reklamens patos är att öka takten, lära oss nyanskaffa istället för nykänna, lära oss förakt för det slitna fastän slitningen är föremålens enda form av liv. Det slitna borde kallas det behovsformade, det bruksenliga.«

Nötningen förmänskligar föremålen.
Nötningen gör dem enkelt hemliga.

»Nötningen förmänskligar föremålen. Nötningen gör dem hemliga. En ny sak är aldrig annat än en halvprodukt. Nötning är den bearbetning som fullkomnar saken. Att vi sliter på den betyder att vi investerar liv i den. Inte förrän efter denna behandling kan man nå fram till en förbundenhet med föremålet. Men då en häftig ömhet

Företag köper kontakter av dom som äger ytor. Så har det funkat och så kommer det funka. Man köper plats och på platsen visar man något som bekräftar att vi inte duger. Inte jag och inte du. Inte min dotter och inte min son. Eller så drar man ett gött skämt. Jag vet inte vilket som gör mig mest ledsen.

Det här inlägget tog en jävla tid att skriva, vanligtvis brukar det gå åt en halvtimma, fyrtio minuter per bloggpost eller nåt men det här tog längre tid. Och fortfarande skaver det. Det är något som gör att hela det här inlägget känns otidsenligt och jag kan inte sätta fingret på det.

Kanske, troligtvis, har vi vant oss så bra vid att inte duga att det blir konstigt när man ser det skrivet och upprepat. Kanske har jag fel och reklamen är superhärlig och bra. Till dess att det senare bevisats väljer jag dock att tro på nötningens förmänskligande av tingen.

Annonser