Hairway to heaven

Jag tänker på döden när jag klipper mig. Tänker att om man släpper en atombomb av modernt snitt i city nu, så skulle blixten nå hit ut till orten på bråkdelen av en sekund. Sedan skulle tryckvågen komma, och värmen, men det skulle ju ta ytterligare några sekunder eller kanske en minut eller nåt. Det är en dryg mil hit ut.

Sugs syret bort eller vad händer? Kanske ser jag i spegeln hur bilar segnar ner som löv från en himmel, tom på löften, och landar med ljud som ingen hör. Får värmen underhudsfettet att smälta och sjunker då huden in eller tar den eld? Kanske är ljuset så starkt att jag ser skelettet på frisören som på en röntgenbild. Nä? Men väggklockan kanske hinner smälta fast mot väggen och rinna neråt innan den, alltså väggen, slungas bort.

Antagligen har rutan krossats redan och vakuumet, som är där syret var helt nyss, är så varmt att den sista tanken man tänker, innan man krossas av en bil och samtidigt kvävs och brinner upp, är nåt som handlar om det typ ”fan vad varmt”. Outsägligt banalt.

Jag kan inte rationellt förklara varför jag ogillar att klippa mig så mycket. Jag väljer ställen där frisörerna är medelålders män från mellanöstern, som tar hinten att inte prata när jag helt enkelt inte svarar. Det är ändå, i princip outhärdligt.

Jag kan inte tänka mig någonting värre än att klippa mig på en salong där folk har titlar som hair art direcor och grejer. Bokstavligt talat, inte tänka mig något värre. Där man – nu gissar jag – får håret tvättat och sedan tar en espresso och språkar om livet innan man sätter sig och låter konceptartisten med saxar i händerna göra sin grej, pratandes om priser på bostadsrätter, och sedan tar en espresso till – I don’t know! – och köper sig lite stajlingprodukter och går ut därifrån artonhundra kronor fattigare.

Yo peeps ni e sjuka.
Själv är jag nyklippt och hetsdricker vin.

Annonser