Vikingarock och dåliga lärare

Jag tänker på döden och på konsten. Nyligen släppte Jimmie Åkesson en singel, en Ultima Thule-cover. Det har uppmärksammats och det väcker givetvis en, enda, väsentlig fråga: Är det en bra låt? Svänger det eller inte?

Karl Ove Knausgårds sjuhundrafemtio sidor långa debutroman om en pedofil lärare på vischan släpptes nyss på svenska. Jag har läst flera recensioner men vet fortfarande inte om det är en bra bok. Jag vet på vilket sätt recensenterna distanserar sig från ämnet, men inte var den befinner sig på en tiogradig skala.

Så här tror jag om dom exemplen: Nej, Åkessons Thule-cover är inte bra. Jag tror inte han är så tight och dessutom är ju Ultima Thule redan från början skitdåliga, om man inte gillar after ski-band som sjunger om ära. Kanske två av tio.

Knausgårds bok är längre än vad någon historia klarar av. Bara det gör den rätt dålig. Sen verkar både lärare, pedofili och norska landsbygden tråkigt. Jag skulle inte läsa den, men om jag gjorde det hade den nog fått kanske fyra av tio.

Fast hur kommer det sig att jag har läst så mycket om båda utan att veta om det är bra eller dåligt? Varför har i princip inget handlat om kvalitet?

Varför pratar någon alls om att Ultima Thule var ett soundtrack till rasismen på Ny Demokrati-tiden utan att leda in det i ett resonemang om att rasister har dålig musiksmak? Och att smaken, tydligen, är lika dålig fortfarande.

Varför är det svårare för en recensent att berätta ifall en bok med jobbigt tema är bra eller dålig, än vad det är med en random deckare?

Jag begriper faktiskt ingenting.


Betyg på den här blogposten: Sex av tio. Det är deppigt att ens behöva skriva något om detta, att allt som har konstnärliga ambitioner (även i sin uslaste form) måste bedömas på skalan bra eller dåligt – och bara där. Moral är inte bara ointressant utan fel som bedömningskriterium. När det är sagt, det är inte supertight. Jag tror jag kan bättre än så här. Lite mer humor hade också suttit fint. Jag kan bli lite väl präktig ibland.

Annonser