And motherfuckers act like they forgot about Ivar

Jag tänker på döden men flackar, förvirrad. Ja alltså den här posten skulle ju handla om bruksprosafabrikören David Lagercrantz och hans monumentala självförtroende, som får Björn Ranelid att i jämförelse framstå som en blyg neurotiker med elallergi. Men som det blir ibland: Verkligheten kom emellan.

Den här gången i form av mediepersonligheterna Jonna Sima och Ivar Arpi. Jonna ser ut som en stumfilmsskådis på sin twitterbio. Ivar ser ut som en oljemålning som föreställer en barsk Bankdirektör från samma tid, på sin.

Jonna är supertrevligvänster och Ivar är Teodorescuhöger. Det vore inte en olöslig uppgift att gissa vem av dom som tycker att Ship to Gaza är en bra idé och vem av dom som skulle vilja förbjuda både skatter, lekland och tiggare.

Till saken.

Ivar älskar vikingarock. Han får inte nog av skiten! Han vill bara höra sånger om Oden och Eyjafjallajökull och morska män. Samt träna benmusklerna och dricka bärs. Detta skriver han även i en tweet. Jonna upprörs över det här och anklagar honom implicit för att, i överförd bemärkelse, typ vara EU-kritiker och vilja bygga motorvägar.

Dom tjafsar en stund.

Det är såklart djupt beklämmande att folk lyssnar på vikingarock. Men inte för att rasister också lyssnar på det. Utan för att det är skitdålig musik. Det är ett otroligt larvigt resonemang av Jonna men nu skiter vi i det och kommer till saken. Plötsligt i beefen droppar Ivar att ”han var hiphoppare när han var tonåring”!

Där ruckades min världsbild.

Det är som om påven skulle twittra att han var muslim när han växte upp. Och svart. Eller som om Horace Engdal skulle twittra om hur han var värsta spralliga spelevinken som fjärtade sig igenom gymnasiet med för stora skor.

Inget är beständigt. Allt är möjligt. Tid och ljus påverkas av gravitationen. Ivar kommer ut som Arpmaster Ive samtidigt som Stephen Hawking är i stan.

David Lagercrantz noterar för övrigt inget av detta.
Varför skulle han låta sig påverkas av något så simpelt som gravitation?

Annonser