Vad?

Jag tänker på döden när jag sitter här och glor. På döden och på skröplighet. Vad skulle jag annars tänka på.

Kroppen är ett skrattretande dåligt kärl att förvara kött och samvete i. Jag springer en del. Har spenderat några månader med det. Swisch swosch! Jag springer inte särdeles fort, men långt. Jag är periodare.

Den här perioden har jag varit helt fascinerad av att kroppen tål belastningen. Well, det gör den så klart inte.

Jag sprang ut igen, idag, på lätta steg, med lite mer fart. Häromdagen sprang jag två och en halv mil och den sista halvmilen flög jag fram. Med mina mått mätt. Nu har jag en vad som gör ont.

Det här är såklart förnedrande på flera sätt:

Att hela min kropp i övrigt är fine med allt som den utsätts för och men en patetisk muskel i en idiotiskt kroppsdel fuckar upp allt. Vaden har inga som helst krav på sig, den ska förbinda foten med knät. Det är det enda någon har krävt av en vad någonsin. Det är inte så glamoröst, så en del av mig förstår att den gör sig löjlig för att få uppmärksamhet. Jag undrar om man kan ersätta vader med proteser. Det måste gå.

Att jag är fyrtiotvå på det fyrtiotredje och springer. I perioder. Långt. Det kan finnas saker som kombinerar förutsägbar och patetisk på ännu bättre sätt, det är bara att jag inte har sett dom. Jag har varit upptagen med att springa för långt och att vara fyrtiotvå och ha skägg.

Att jag bloggar om det som om det vore något att blogga om. Inget kan väl ändå vara mindre värt att blogga om. Jag ska se om jag hittar någonting larvigare. Det ska jag göra, imorgon när jag inte är ute och springer.

Annonser