Att ta sig vatten över huvudet är att drunkna lite

Jag tänker på döden”, sa hon. Han mötte hennes blick och log ett snett leende. Hon tyckte att det såg ut som om halva hans ansikte hade förlamats, som i en stroke, och liksom fallit ner några centimeter.

Hon fortsatte, som för att bromsa fallet: ”alltså inte på vad som händer sen och så men för perspektivet.”

Han fick givetvis skylla sig själv som frågat. Men han hade inga intentioner alls att få ett faktiskt svar. Hon hade bara suttit där och sett ut att dagdrömma.

”Okej”, landade han i. ”Okej.”

Han sökte efter ett ämne att byta till för döden gjorde honom obekväm, minst sagt, det är ju inte så konstigt, tänkte han, det vore väl konstigare om döden inte gjorde mig obekväm. Vad är det ens för fel med kallprat om vädret eller kanske bara svara att äsch det var väl inget speciellt som jag tänkte på precis och bara börja jobba istället?

”Jag tänker att det är bra att påminna oss själva om vår dödlighet, bara. Att allt är förgängligt”

Han hummade till svar men inombords var han i uppror nu. Det är väl ingenting som är bra med att påminnas om sin dödlighet, det är väl inget som man behöver göra aktivt, det händer ju hela tiden, man läser tidningen och det är folk som dör och flygplan som kraschar och bakterier som blir resistenta mot antibiotika, smitthärdar som bryter ut och försvinner och det är ju bara död överallt, döden är det sista man behöver någon påminnelse för att tänka på.

Hon blippade hans varor en efter en. Korv – blipp, ost – blipp, plåster –blipp, öl – blipp och så vidare.

”Så vad är din slutsats?” Han tittade på henne.

Hon stannade upp i sitt blippande och så på honom. ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.”

Han blev lugnare med ens, det var ett bra svar. Han behövde inte ens kontra med något, han kunde tyst vänta ut blippandet och sedan bara betala för sina varor.

”Nej”, sa han trots det. ”Det är inte lätt att veta”.

”Vad tror du själv?” frågade hon.

Han glodde på henne. ”Det blir förresten tvåhundrasjuttiosex kronor.”

Han satte i sitt kort i terminalen och slog sin kod.

”Jag tror att det finns annat att tänka på som är roligare.”

”Ja det har du såklart rätt i.” Hon hade något förvånat över sig. ”Nästan allt är väl kanske roligare att tänka på.”

Han packade sin kasse och nu tänkte han på döden. Han sa hejdå och gick ut. Allt är förgängligt. Men det är inte så illa ändå.


1. INT. MATBUTIK – KVÄLL

En ensam kund, en man i 30-årsåldern, är i butiken. I kassan sitter en ung kvinna.

Kunden kommer fram till kassan.

KUNDEN

Hej, vad tänker du på?

Kvinnan rycker till som om blivit väckt ur sina tankar.

KVINNAN

Jag tänker på döden. Alltså inte vad som händer eller så

men för perspektivet.

KUNDEN

(med tvekan, disträ)

Okej.

(med vanligt röstläge)

Okej.

KVINNAN

Jag tänker att det är bra att påminna oss själva om vår dödlighet, bara. Att allt är förgängligt.

MANNEN

Mmm.

En stunds tystnad medan kvinnan blippar varorna.

MANNEN

(plötsligt)

Så vad är din slutsats?”

Kvinnan stannar i arbetet och ser på mannen.

KVINNAN

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

MANNEN

(efter en stunds avvaktan)

Nej. Det är inte lätt att veta”.

KVINNAN

Vad tror du själv? Det blir förresten tvåhundrasjuttiosex kronor.

Mannen sätter i sitt kort i terminalen och slår sin kod.

MANNEN

Jag tror att det finns annat att tänka på som är roligare.

KVINNAN

(ser ut och låter förvånad)

Ja det har du såklart rätt i.

(några sekunders paus)

Nästan allt är väl kanske roligare att tänka på.

Mannen packar sina varor.

MANNEN

(på väg ut)

Hej då.


Den enda kunden han var i butiken
han som kom för ostar, plåster, öl och bröd
men fick ett samtal som handlade om död
Han bragdes ur fattning och blev besviken

Maten, men alls inte metafysiken,
är i vardagen ett måste och ett stöd
Likväl var det han som nu kände sig snöd
för att svarat så torftigt på repliken

Omöjligt kan ICAs policy vara
initierandet av dialoger
som väcker obehag i kunders sinne

Krämare, menar jag, ska kräma bara
Galenskapen hållas som monologer
I personalens huvud, bara där inne


– Var det bara mannen i butiken, var han den enda kunden?
– Ja. Det var en väldigt lugn eftermiddag.
– La du märke till något särskilt med honom?
– Nej… egentligen inte.
– Vad hände när han approcherade dig?
– Alltså, jag satt och drömde. Jag satt och tänkte på döden. På hur förgängligt allting är, trots allt. Händer det dig också?
– Nu är det jag som ställer frågorna här. Var snäll och fortsätt.
– Ja, som sagt, jag satt där och var väl ganska melankolisk då han plötsligt frågade mig vad jag tänkte på.
– Och vad svarade du?
– Att jag tänkte på döden… alltså det jag sa till dig precis.
– Hur reagerade mannen?
– Han var nog lite oförberedd, det var nog bara ett sätt för honom att säga hej, liksom.
– Men själva handlandet förlöpte på det stora hela utan incidenter, om jag tolkat det rätt?
– Ja då. Han betalade och gick.
– Det var allt?
– Ja.
– Okej. Tack. Vi hör av oss igen om det skulle behövas.


Angående en olustig episod.

Hej.

Jag handlade helt nyss i en av era butiker och blev ganska illa berörd av kassörskan som höll en utläggning, helt opåkallad, om döden, förgänglighet och alltings brist på mening.

Som ni säkert förstår blev jag lite nedstämd av situationen. Nästan ännu mer i efterhand, med lite distans till det.

Jag är vanligtvis inte sorten som försöker slå mynt av den här sortens händelser (vilka jag tack och lov ganska sällan utsätts för) men jag känner ändå att det vore på sin plats med något slags ersättning från er sida.

Om så en varukorg eller ett presentkort eller någonting annat överlåter jag åt er att bestämma. Obehaget bär jag med mig, hur som helst, men det bör kunna lindras av, säg, ostar av olika slag. Bara som ett slags tecken på att ni tar min upplevelse på allvar.

Vänligen,
Fredric Thunholm

Annonser