The kids are alright

Jag tänker på döden och på Legoland. Jag ser bilder därifrån i mitt facebookflöde och plötsligt, utan att jag är det minsta beredd, slås benen undan och allting stannar till och jag gråter. Sicken jävla överreaktion, jag vet. Den tog mig på sängen.

När min son var tolv år var vi på Legoland. Det var hans peak i legointresset, tror jag. Han var helt inställd på att börja jobba på Lego som designer. He had it all figured out. Vi bodde på nåt hotell en bit bort, jag och han och den tre år yngre dottern. Dom hade biljardbord och pingisbord i källaren. Ungarna åt ljust bröd med nutella till frukost.

Vad är det att vara förälder? Det är detta: Att fascineras över varje sekund som barnen blir äldre och blir alltmer komplexa individer, att se dom gå från småbarn till människor. Så är det också detta: Att ibland översköljas av en sådan totalt obarmhärtig sorg över precis detsamma.

På den mest basala nivån har man som förälder bara en uppgift och det är att älska sina barn utan något som helst förbehåll. Allting annat är sekundärt. Man får försöka räcka till.

Mina ungar träffade aldrig mina farföräldrar eller min morfar.

Tiden är så uppenbart omöjlig att lita på eller ens förhålla sig till. Ett enkelt bevis för detta är att den påverkas av gravitationen. Vafan är det för stil, ärligt talat? Om tvåhundra miljoner år kommer dygnet att vara tjugofem timmar. Alla konstanter som visar sig vara bluffmakare.

Många tror att Kung Salomo skrev Predikaren: Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem som följer efter. Det är rader som jag alltid har sett på med något slags förtröstan, i alla fall i sitt sammanhang. Jag tycker dom är oändligt vackra i sin krasshet. Trots allt. Kanske hade Salomo sett scenen i Bladerunner där Rutger Hauers replikant dör. All those moments… will be lost in time, like tears in the rain.

Jag har inte sett attack ships on fire off the shoulder of Orion eller c-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. Jag har sett bilder från Legoland. Det räcker.

Det man kan göra är att ge ungarna minnen. Eller, det gör man ju. Men bra minnen. Små fragment av saker som dom bär med sig som hologram av dna. Kanske är nutellamackorna ett sånt minne. Eller så är det något helt annat. Ett av mina tydligaste barndomsminnen är smaken av varm saft när jag var framme på idrottsplatsen och åkte skidor med farsan.

Kanske behöver det inte vara svårare än så.

I övrigt är, som konstaterats, allting fåfänglighet och ett evigt enahanda. Också strävandet efter vishet är ett jagande efter vind.

I’ll drink to that.

Annonser