En dag på stranden

Jag tänker på döden när jag ligger på stranden. Det är den första riktigt varma dagen på sommaren och det är fullt av folk. Sa jag att jag tänker på döden? Gud vilken morbid grej, det gör jag såklart inte. Jag tänker på tidningar och affärsmodeller. Igen. Sorry. Det är så varmt att det är jobbigt att ens ligga ner på en handduk. Lukten av insjö blandas med grillrök och luften är full av ljudet från ungar.

På dom två stora lokalbladen här i stan jobbar tillsammans över femhundra personer. Femhundra personer arbetar för att göra DN och SvD. Och då köps ändå mycket av materialet in från nyhetsbyråer och frilansare. Gå gärna in på biblioteket en random onsdag och kolla vad dom femhundra (plus inköp) presterar.

Det finns ett rätt stort glapp här. Folk vill läsa nyheter och berättelser. Men varför skulle detta vara samma sak som att folk vill ha tidningar? Framför allt med tanke på att tidningarna innehåller mindre och mindre av både nyheter och berättelser.

Ganska nyss användes rubriker som ett sätt att leda in läsare/klickare till en artikel genom att säga vad den handlade om. Idag hoppas rubriken göra det genom att inte säga vad den handlar om. Den som nyss var en bibliotekarie, typ, eller en kunnig guide, har idag blivit en blandning av en som går med en pärm på stan och försöker stanna folk och en key account manager som gör raketen.

Tidningarna försöker alltså vinna läsare genom att idiotförklara samma läsare. Kanske har tidningarna läst The Game, jag vet inte. Men som affärsmodell hade det fan inte fått många ALMI-lån. ”Vi tänker sälja kontakter till annonsörer genom att publicera topp-fem-listor för kontakterna och kalla dom utvecklingsstörda.”

När jag var ung, Pluto en planet och BSS ännu inte satt i riksdagen, var textreklam asdåligt och fult. Ingen vill ha det. Utom suspekta gratistidningar kanske. Idag pratas det om det som räddningen för tidnings- och mediabranschen. Då var det smutsigt och sjaskigt – idag vill varenda redaktör gifta sig med det och flytta ut på landet med det och skaffa sig ungar med det.

Vi tänker oss att dom faktiskt gör det.

Redaktörerna och textreklamen skaffar barn och flyttar ut på landet. Barnen växer upp och går i skolan. Dom får lära sig om hur saker var för någon generation sedan. Att nyheter hade en funktion och att berättelser faktiskt kunde engagera. Dom inser så det oundvikliga, nämligen att det var deras föräldrar som satte eld på det.

Så dom kommer hem och undrar hur föräldrarna tänkte. Föräldrarna å sin sida är pensionärer nu och vill inte prata om vad som hände för länge sedan. Det blir en tyst stämning efter det, något gick sönder som inte går att laga, det är en liten spricka men den är där.

Ungarna växer och blir vuxna, går i terapi, storhandlar på Willys, deklarerar och gör andra grejer som vuxna gör. Floderna fortsätter rinna mot havet, utan att ta slut. Solen går upp i öster och ner i väster. Fast just precis nu står den rakt ovanför mig. Lukten av solskyddskräm krockar med känslan av att vara marinerad och att långsamt stekas. Jag måste doppa mig och kanske ta en glass i skuggan sen. Och kanske läsa en tidning.

Hehe. Skoja.

Annonser