Fyratusen ord som inte betyder något

Jag tänker på döden och talskrivare. Annie Lööf höll ett tal idag och jag såg delar av framförandet och gjorde även misstaget att läsa manuset i efterhand. Framförandet var inte superstarkt men det är inte så mycket att göra åt tänker jag. Scennärvaron är straight outta Finnvedens Gymnasium i Värnamo. Och som sagt, hon inte precis fick I have a dream-material att jobba med.

Talet är en tolv A4-sidor lång skoningslös påminnelse om att vi inte har en liberal eduction-tradition i det här landet. (Alternativet är att det är skrivet av en robot, inte omöjligt, Centern är väldigt pro future.) Det känns som ett grupparbete av åttondeklassare. Jäkligt duktiga och ambitiösa åttondeklassare, kanske på en friskola i Askim. Dom vet, ungefär, hur retorik funkar, dom har sett en massa tal. Dom vet att man måste skriva minst tio sidor för att få ett A.

Den här sortens tal, som det nu kommer ett om dagen av, en tid framåt, är fascinerande av ett specifikt skäl: Målgruppen är dom som redan håller med om allt som sägs. Man borde kunna bjuda på lite show. Istället bjuder man på den inledande frågan ”har någon här planterat ett träd?” och som sagt, tolv A4-sidor högstadiegrupparbete (med högpresterande elever i gruppen, nota bene).

Det här… förlåt, sorry. Jag skiter i det här nu. Jag sitter på balkongen. Det är ljust fast klockan är elva.

Nynäsvägens brus låter som en avlägsen älv, där beskedliga långtradare stävar fram. Över höghusen på Larsbodavägen draperas en Camel Light-blå himmel av perfekta grå molnstrimmor, alltmedan en måne nånstans mellan halv och hel, försöker se oberörd ut.

Jag tänker varken på döden eller talskrivare längre, jag tänker på att juni håller på att lämna över till juli, på hur lupinerna sätter sig vid förhandlingsbordet och börjar snacka med rallarrosorna om överlämnandet av territoriet. Jag tänker på dagg och humlor.

Annonser