Salt

Jag tänker på döden och på landsortssverige. Det finns en stad i provinserna där man gillar fisk. Sill och makrill, skädda och spätta. Har det bara fenor så gillas det.

I staden görs en tidning och det är väl inget anmärkningsvärt med det, kan tyckas. Men lite speciellt är det ändå, eftersom tidningen görs av en enda person. ”Va? En person? Hur menar du nu?” Well jag menar, bokstavligt talat, att tidningen, i staden där dom älskar fisk, görs av en enda människa.

Varje morgon vaknar Alice Teodorescu med ett pirr i kroppen och skuttar ur sängen på ett konservativt sätt. När hon började på tidningen hoppade två gamla stofiler av direkt. Swish! Swosh! ”Hej då reliker”, sa Alice och familjen Hjörne i kör, ”morsning och goodbye”.

Ja, sen fortsatte det. Snart hade hela ledarsidan hoppat av. Och allmänjournalisterna, krönikörerna och tidningens fotografer. Gänget på sporten. Gubbsen i tryckeriet. Alla.

Så idag gör Alice hela tidningen själv, varje dag. Skriver konservativa ledarartiklar och matchreferat från division tre. Redigerar rubbet, plåtar en massa. Sen skickar hon den till tryckeriet och kilar dit, snabbt som en raket och trycker på print.

”Hur orkar hon? Det är ju otroligt!” Ja, jag ska erkänna att det är oerhört imponerande och nästan svårbegripligt. Inte lika svårbegripligt som att en liberal tidning anställer en politisk redaktör som står till höger om kristdemokraterna för all del. Men ändå.

Förresten får hon tydligen hjälp med att dela ut den. Alltså det är imponerande ändå. Men som sagt, hon sköter inte distributionen själv.

(For the record.)

Annonser