Samtidigt, på google wave

Jag tänker på döden och på folk som intresserar sig för sociala medier. Alltså dom finns. Jag lovar.

Kommer du ihåg nittiotalet? Dom där åren mellan Lasermannen och ravekommissionen? Det hände flera gånger på nittiotalet att artisten Robert Broberg sålde ut globen. Det var en sån typisk nittiotalsgrej som hände. ”Nu har robban sålt ut globen igen” kunde folk säga till varandra på bussen. En artist vars main assets var den dubbeltydiga och bubblande ordvitsen målarrock samt att han målat sin gitarr helt blå. Jag vet! Sjukt, en blå gitarr, en blåhåhåhå-blåbediblå gita-ha-ha-ha-harr.

Jag har aldrig känt mig så lite som en del av mänskligheten, som art och väsen, som under dom där kvällarna när Robert Broberg fyllde globen. Avståndet var aldrig längre mellan mig och andra.

Nu fyller inte Robban globen längre.

Det är juni 2015. Någon har skrivit FUCK DANMARK på HC Andersens grav med silverfärgad tusch. I Surahammar tycker en kristdemokrat att man måste få hissa flaggor med svastikor på om man får hissa flaggor med regnbågar på. Den åldersgrupp som sympatiserar mest med Sverigedemokraterna är 65-74 år.

Kanske var avståndet till resten inte längre på nittiotalet, kanske har det till och med blivit större. ”Jag skulle kunna säga att 99% av alla människor är helt jävla outhärdliga” sa en vän på en efterfest för tio år sedan, men korrigerade sig själv. ”Fast det skulle ju innebära att det finns… [tystnad] sextio miljoner människor som jag skulle stå ut med.” Vi enades om att det omöjligt kunde stämma.

Fast på riktigt, dom finns, folk som intresserar sig för sociala medier och typ, well, internet. Det finns dom som ser på Apples pressvisningar och som stolt delar med sig av invites till Ello och följer företag på Snapchat. Det finns dom som säger Beijing istället för Peking. Vi är en brokig skara, människorna.

Jag tror att vi kanske är lika ensamma allihop.

Annonser