Att sätta hårt mot hårt

Jag tänker på döden och på Schrödingers katt. Idag har det gått femtusen dagar sedan Dawit Isaak fängslades. En googling på eritrean prison landar i bilder på metallcontainrar.

Det mest påtagliga som skett på dom femtusen dagarna är att Dawit har institutionaliserats av svensk press. Det räknas dagar och det görs grafik som visar ett streck för varje dag i plåthelvetet. Här är ett förslag på andra streck att rita på ett uppslag i kulturdelen. Eller kanske snarare vilken annan del som helst, faktiskt.

Rita dit tjugofemtusen för det har passerat ungefär så många arbetstimmar på UD sedan dess. Det ger oss två alternativ. Antingen har ingen gjort någonting under den tiden. Inte ett smack, nada, rien, nichts. Det vore givetvis absurt. Men bara hälften så absurt som alternativet. Att man faktiskt har jobbat på saken. Och uppnått exakt lika mycket.

Detta är en berättelse om något. Till exempel hjärtskärande inkompetens.

Jag hörde en historia, vet inte om den är sann, om en man som jobbade på Volvofabriken. Vid något tillfälle, i en omorganisation, hamnade han utanför organisationsschemat. Han hade sinnesnärvaro nog att inte påtala det. Han fortsatte jobba, även utan någon egentlig uppgift. Han kom till fabriken, hämtade en liten vagn, gick runt med en pappersutskrift och plockade ner saker från hyllorna på lagret. Sedan åt han lunch. Sedan gick han varvet tillbaka och plockade upp samma saker på hyllorna igen.

Samtidigt i Arvsfurstens palats:

– Vem är det där egentligen?
– Jag vet faktiskt inte. Jag hörde att han är vår expert på tyst diplomati… det är lite oklart vem han egentligen rapporterar till.
– Hur länge har han hållit på med det?
– Hm… sedan 2001 tror jag….
– Varför drar han på en vagn?
– Det är tyst diplomati-vagnen.
– Ah.

Annonser