Tortillaspecial

Jag tänker på döden och på utveckling. När jag började jobba med reklam hade jag Svenska Dagbladet som kund. Det var på broadsheet-tiden (googla, ungdomar) så jag är tydligen hundra år. Vi hade självfallet massa kreativa idéer för annonsavdelningen, varav ett inte obetydligt antal inkluderade samarbete med redaktionen.

Det här var på den tiden då SvDs problem var att deras prenumeranter höll på att dö. (Idag är deras problem att dom har dött.) Det fanns kort sagt ett reellt incitament för att fixa och trixa lite. Men – och håll i hatten nu – det sket sig alltid. Eftersom det gick vattentäta skott mellan redaktionen och annonskrängarna.

Vi brukade skratta åt det där. Hur dom satt där i sin Frankfurter Allgemeine-dröm och spottade på pengar. (Och på journalistik som inkluderade bilder) För vi visste ju att det inte skulle gå.

Idag? Äh! Det är nya tider!

Jag ringde Svenskan och sa mig företräda en större annonsör inom mexikansk snabbmat. Jag ville annonsera på visa villkor:

Under tre dagar ska loggan och namnet ändras till Svenska Tacobladet. Den tryckta upplagan ska tryckas på nachochips. Journalisterna ska stå vid Slussens t-banestation och dela ut tidningen/nachochipsen iförda lösmustacher och ponchos och ropa ”Härrr var’e spiskummindoftande nyheter!” på femtitals-stockholmska med spansk brytning. Alla artiklar ska ha en ”taco-vinkel” som inte får kännas sökt. Och så en under strecket om majs, tack.

Det var, enligt uppgift, inga som helst problem.

Annonser