Du glädjerika sköna

Jag tänker på döden och på Sverige. Om en vecka firas nationaldagen. Jag lär fira i vanlig ordning lågmält, genom att i all enkelhet bränna en svensk flagga på balkongen. Det är inte någon stor gest, det är bara en tradition.

Jag gör det för att jag är sverigefientlig. Jag hatar det här självgoda landet. Och jag kan inte flytta (tack för tipset, annars) för jag hatar länder som konstruktion. Alla länder är chauvinistiska, annars vore dom inte länder. Alla har en egen pretentiös idé om något. Alla menar att dom är bättre än andra, annars satte ingen upp en gräns.

Ett land är konspiration, konstruerad för att neka andra tillträde.
En stat är ett sätt att kunna säga nej.

Ett superenkelt test på om du är en tänkande människa: Är du stolt över att vara svensk? Svarar du ja är du inte det. Svarade du nej finns det hopp. Hur kan man vara stolt över ett land, oavsett vilket? Hur kan man yvas över att andra inte är välkomna? Man kan inte samtidigt vara nationalist och människa, man får lov att välja.

Jag skulle fira sjätte juni om vi öppnade våra gränser för alla. Inte för många utan för alla. Då skulle jag klä mig i fuckin Orsa-dräkt och spela nyckelharpa tills axeln gick ur led. Då skulle jag svepa in mig i en blågul flagga och sjunga nationalsången tills rösten sprack. Men bara då.

Till dess, well: Skända flaggan.

Kuken.

Annonser