Att misslyckas med att skapa ett geni

Jag tänker på döden och på Zlatan. David Lagercrantz hade chansen. Han hade den och han tog den inte. Han kunde göra Zlatan till precis vem som helst och så gjorde han honom till en outsider med attityd. Lite förutsägbart, va?

Om jag hade skrivit boken hade Zlatan blivit en excentriskt läkare från Saltsjöbaden, på 1980-talet.

”Jag kom in i undersökningsrummet och såg att ingen var där. Jag hade missat tiden. Jag var inte ens i undersökningsrummet, jag var på en rävfarm. Pep Guardiola var där, och farsan. Den dagen etsade sig fast i minnet. Jag lovade mig själv, där och då, att alltid ha kontroll. Jag skulle på kongress i Åbo, jag skulle köpa en soffa, jag skulle anställa. Senare for jag till överläkare Höglund. Han var en man utan karaktär i en kropp utan ryggrad. Mina brogues var av kaninskinn. ‘Hallå, Zlatan här!’ ropade jag. Vi spelade krocket i salongen. Jag hade det bra i Barcelona men jag var inte mig själv. Jag köpte mig en parabol som fick in teve från andra platser. Väl tillbaka var farsan försvunnen men Pep stod kvar, orörlig. Jag la min hand på honom och sa att det fixar sig, lilleman, det fixar sig. Jag skrev ut stesolid och sobril och tankade Mercan. ”Min bror”, hörde jag mig själv säga, ”min bror”.

Annonser