Jordskott

Jag tänker på döden längs elljusspåret i Fagerängen. Jag är ute och springer eftersom jag anmält mig till Lidingöloppet. Jag behöver nån slags motivation. Det gör ont och går långsamt att springa. Ett rådjur tittar fram och glor på mig. När jag passerar ett backkrön där spåret girar tvärt vänster, hör jag en väsande röst.

”Hörru, Ekis eller Zaremba?”

Jag stannar till, vilket är oerhört enkelt, då jag på toppen av backen i vilket fall nästan inte rör på mig. Jag tittar åt det håll som rösten kom ifrån och där står en barsk figur, kanske fyrtio centimeter hög, klädd i gröngrå kläder. Han stirrade uppfordrande på mig. Jag böjde mig framåt och tog stöd på knäna och flåsade, samtidigt som jag försökte få ordning på tankarna.

”Jag vet fan inte” fick jag ur mig. ”Ingen av dom, antar jag.”

”Du måste välja.” Han tittade hårt på mig.

”Eh, nä det behöver jag inte.” Vad var det här ens för en mycket liten figur som kom och ställde krav?

”Zaremba är ju pekoral, det är ju sant. Jag har ogillat den där beskäftiga fernissan som han impregnerar allt med så jag blir galen. Nu verkar det ju dessutom som att han typ hittar på saker och gör medvetna feltolkningar.”

Han såg på mig.

”Å andra sidan, det är Kajsa som rimmar på bajsa.”

Jag såg på honom i hopp om något slags leende över plumpheten. Han lutade istället huvudet lite åt sidan och höjde ögonbrynen. Uppfordrande. De små gesternas härskarteknik. Not amused.

”Alltså hon har ju säkert rätt här men hon är ju lite… vad säger man, elak. Eller kanske snarare upprymd över sin egen sågning. Och vad fan, hon jämför ju statistiken om våldtäkt mot barn 1995 med 2008, trots att lagen ändrades rätt rejält däremellan. Och så skrev hon ju nyss i ETC att Sverige inte har bättre syn på hbtq-folk än Ryssland och det är ju faktiskt ren idioti.”

En död blick. Händerna i sidan nu.

”Men, Zaremba kanske fan är värre ändå. Eller… nej, som sagt, ingen av dom.”

Han tog sats för att invända men avbröts av mina händers greppande om vadmal. I en rörelse hade jag svingat den lilla varelsen över stängslet till järnvägsspåret på andra sidan. Sekunden efter kom pendeltåget.

Tystnaden när tåget passerat var mild och kompakt. Jag klandrade mig själv som sett en riktigt vätte utan att instagramma det. ”Det här”, tänkte jag, ”kommer ingen att tro på”.

Annonser