Hinc robur et securitas motherfuckers

Jag tänker på döden och på priser. I Uppsala gick man ut vid senaste årsskiftet och sa att månadskortet skulle sänkas från 790 till 500 kronor år 2016. Det är en sänkning med 37% som motiveras med att dom vill öka konkurrensen mot bilen.

Hahaha! Har du hört så löjlig?

Provins-Sverige, you crack me up!

En tanke: Du jobbar på riksbanken. Det är ett skapligt jobb, kanske inte vad du drömde om men det är okej betalt. Dom har en innebandyhall i källaren och läget är ju bra, Brunkebergstorg är en oas av betong där ingen bryr sig. Du och dom andra innebandyspelarna har i princip en uppgift och det är att hålla inflationen på två procent.

Nu sitter du och ska ha utvecklingssamtal med chefen och du har precis sett siffrorna för april.

Minus noll komma två.

Chefen kommer lite sent, en rätt löjlig härskarteknik-grej men den funkar. Ni säger hej och du skruvar på dig. Chefen är en kvinna som rappporterar till nån som i sin tur rapporterar till Stefan Ingves.

Jaha du. Ja du har sett siffrorna. Minus.” Hennes blick far förbi dig och fastnar på en obestämd punkt bakom dig. Du tar i desperation din kaffekopp som redan är tom och liksom luftdricker framför henne.

Det vore kul att höra hur du, personligen, tänker bidra till att vi kommer på rätt köl igen.”

Du ser hela din LinkedIn-profil passera revy för en stund.

Sen hör du dig själv säga dom förbjudna orden, som i en dimma: ”Ja alltså kanske skulle vi ta med bostadspriserna när vi beräknar inflationen, eftersom det enda som händer när vi sänker räntan, är ju att vi pressar upp priserna på det enda som inte ingår i KPI.”


First rule of the Beräkna inflationen utan att ta hänsyn till hushållens största utgift Club: You don’t talk about the Beräkna inflationen utan att ta hänsyn till hushållens största utgift Club


En sekund passerar och känns som ett liv.

Sedan chefens röst från strax ovanför Samsung-surfplattan: ”Va… eh… förlåt… jag är tydligen dubbelbokad. Vi får ta upp den här tråden igen, kolla min Outlook och se om du hittar en tid.” Du undrar vad som hände.

Du jobbar på Riksbanken och en dag får du en idé som verkar lite galen men du berättar den ändå. Eller vad fan du gör en Jerry Maguire och mejlar skiten till varenda jävel på kontoret. Det här är vad du mejlar: Jag tror mig ha löst hela inflationsgrejen. Vi drar upp inflationen genom att få gänget på landstinget att höja SL-kortet igen. Besinningslöst mycket. Så mycket att vi går från minus noll komma två till stadiga två procent.

När du kommer till jobbet nästa dag tas du emot som en hjälte. Någon hade för allt i världen undrat om det verkligen går att höja kortet så mycket att det påverkar KPI men det räknades på det och jo, fanimej!

En annan berättade med kuvad röst om Uppsala och deras sänkning av månadskortet. Din chef – och hennes chef – skrockade så att axlarna flaxade som humlevingar. Hahaha! Jaa du det är fan ingen slump att vi har Riksbanken här i stan och att allt dom har är en jävla högskola!”

När du gick hem samma dag var det med en triumfatorisk känsla. Inte ur ett snävt personligt perspektiv, men för att myndigheter, i samverkan, faktiskt kan förändra.

Du passerar Kajsa Warg och köper tre påsar chips, någonstans i bakhuvudet låg en diffus känsla av att det fanns ett slags symbolik i det.

Annonser