Så avis på åldringar och funktionshindrade

Jag tänker på döden och på klass. Jag har precis lagt över fem timmar på städa lägenheten och jag tänker att det hade varit så skönt att låta någon annan göra det. Men jag kan inte. Jag hade gladeligen betalat tusenlappar för att få det gjort – om det kunde skötas med magi. En städtrollkarl! Det hade varit perfekt!

Många jag känner låter andra städa åt dom. Det uppfattas inte som något kontroversiell utan nästan självklart och som vore man lite korkad om man städar själv. Men jag kan inte annat.

Jag kommer från arbetarklass och från ett litet samhälle på landet. Jag kommer från att det är något exotiskt och konstigt att åka taxi.

Lena Andersson skriver i en gammal DN-kolumn att obehaget inför hushållsarbete i privata hem stammar ur brännande upplevelser och nedärvda minnen av att vara kuvad. Det kan mycket väl vara så enkelt. Jag har generationer bakåt befunnit mig på arbetstagarens sida och inte på arbetsgivarens. Jag är helt enkelt den som städar. Inte den som köper RUT-städ.

Ibland hör man om hur duktiga städfirmor är på att städa, som vore det ett skäl. Ja, nästan som att det är att bespotta den specialistkompetens inom dammsugning som dom här företagen besitter om man stjäl deras jobb genom att göra det själv. Jag återkommer till Lena Andersson som istället pratar om det gamla klassamhällets mest emblematiska uttryck: att människor har tjänstefolk som utför ständigt återkommande arbeten som alla utom åldringar och funktionshindrade klarar att utföra.

Jag är höginkomsttagare. Jag jobbar massor, jag är stressad, jag har för lite tid. Jag kommer från arbetarklasss och från ett litet samhälle på landet.

Och här sitter jag i en nystädad lägenhet.

Annonser