Personliga varumärken

Jag tänker på döden och på Hitler. Det är inte länge sedan det fanns en hundraprocentig enighet om att Hitler har världens genom tiderna sämsta personliga varumärke. En ondskefull diktator som mördade sju miljoner människor systematiskt, utifrån en grotesk ideologi.

Rätt lätt att tänka sig att det där, det kommer fan inte gå att relativisera på något vis. Det där kommer att vara en evig referenspunkt.

Jo tjena.

Nu omvärderas nazismen i det offentliga samtalet. Jag är inte helt bekväm med det. Kalla mig gammaldags om du vill.

Till att börja med – var nazityskland verkligen en diktatur? Det kanske mer var en, liksom, enpartistat? Eller kanske en icke-demokrati, typ? Om du tänker ”så dumt, det är ju samma sak” vet jag två saker om dig: Du uppfyller något slags etisk lägstanivå . Och du kommer aldrig göra karriär inom socialdemokratin.

Det man trodde var binärt har nu blivit en glidande skala. Det handlar istället om vad man kan vinna eller förlora på att tycka något. Så här: Det är både enkelt och riskfritt för Stefan Löfven att kallla SD för fascister (det är dessutom korrekt). Det kostar inget politiskt. Det krävs inget mod. Att kalla ett land för diktatur, kommer med en potentiell kostnad. Som man kan välja att ta eller inte ta.

Det borde så klart vara lika enkelt att kalla en spade för en spade i alla sammanhang men det är det uppenbarligen inte. Och om inte statsministern gör det, av vem ska man kräva det?

Det är också, för många, viktigt att se den samtida nazismen som en åsikt bland andra. Vissa äter vegetariskt, andra vill utrota folkslag. Liberala insändarskribenter faktoid-citerar Voltaire utan att behöva leva upp till det.

Förintelsen? Den har blivit en hemsk sak, bland andra hemska saker.

Så vad är Hitler idag? Ungefär så här: En kontroversiell ledare från tiden då Tyskland enligt vissa bedömare var en enpartistat. Han ledde ett judekritiskt parti som även satsade mycket pengar på infrastruktur.

Politiken är det möjligas konst, sa Otto von Bismarck (en annan tysk ledare). Snarare det omöjligas konst. Vad är det annars, att stå i en tevestudio trots uppenbara defekter på både hjärna, hjärta och ryggrad?

Annonser