Borderline branding

Jag tänker på döden och på, du vet, andra, existentiella grejer. Mer specifikt på dom två konstigaste sakerna som folk verkar gilla i det här landet. Nummer ett: att ha hög integritet. Nummer två: folk som är raka.

Båda sakerna används för att beskriva folk, andra eller sig själv, i positiva ordalag. När dom istället beskriver funktionshinder. Missförstå mig rätt här, jag har total respekt för att människors ohälsa. Det är diskrepansen som är konstig här.

När en människa beskrivs ha hög integritet är det helt enkelt en människa med begränsade sociala färdigheter som beskrivs. Ömkansvärt och inte alls något att ondgöra sig över. Men ingen uppenbar fördel heller, va?

När någon beskriver sig själv som rak och som någon som säger som det är så är det en person med empatistörningar vi pratar om. Som dessutom är stolt över just det.

Igen, det finns givetvis förklaringar. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar av olika slag. Men – där vi är ofattbart dåliga på att ens öppet prata om mental ohälsa, så skryter människor om just det här. Hur kommer det sig egentligen att två egenskaper som ur ett evolutionärt perspektiv är direkt kontraproduktiva har fått så pass bra varumärken? Depressioner beskrivs sällan som något eftersträvansvärt och det är sällan man hör någon beskrivas som ”en superskön person, verkligen, jäkligt schizoid”.

Systemet är beroende av att det bara är ett fåtal individer som har hög integritet och är raka. Om det skulle gå från ett mycket märkligt ideal till ett slags norm, så skulle det bli outhärdligt.

Jag lovar därför att, vad som än händer, slåss för oss som är motsatsen till raka och som sällan säger som det är. Och som har en så låg integritet att den inte ens ger utslag på mätaren.

Eller, slåss och slåss kanske jag inte gör. Men jag fortsätter skriva passivt aggressiva saker här på bloggen.

Annonser