Där satt den

Jag tänker på döden eftersom ett barn har fötts i England. That’s life. Barn dör i Medelhavets vatten, ett helt hav fullt av vatten som är salt som tårar. Andra barn föds i England. Johan T Lindwall skriver om det. Inte om dom döda barnen. Men om det som fötts i England.

Han jobbar på Expressen, precis som sin far, Ulf Nilsson. ”T” står för övrigt för Tore. Nej, Ulf är inte hans biologiske far, denne var en excentrisk och (enligt Flashback, they should know) mediekåt präst i Vetlanda, som blev kändis när han red in på en åsna i sin kyrka.

Ulf Nilsson är Johan T:s mentala far. Uffe föddes 1933 och säger i rutan Fakta om Ulf Nilsson på Expressens lista över krönikörer att han skriver om ”vad som helst” och att han gillar ”spännande människor, helst tjejer”.

Få saker är för övrigt mer banala än att barn föds, få saker lika outsägligt ointressanta. Sedan växer dom upp, i alla fall dom som väljer sina föräldrar med omsorg. Somliga blir till spännande tjej-människor, andra varken spännande eller tjejer. Knappt ens människor.

Några börjar jobba på Expressen.

När Johan T skriver om kungligheter gör han det som om det var någonting angeläget, storslaget och relevant. Han deklarerar med myndig stämma och vattenkammade adjektiv. Han tillåter sig själv (baserat på sin erfarenhet) att spekulera en del och, ja, man måste älska det.

Johan har försörjt sig på skrivande sedan han slutade gymnasiet och han har hela tiden vårdat just det gymnasiala i tilltalet. Detta är elevrådsordföranden som drömmer om Sigtuna och om hemliga handslag.

Ulf Nilsson? Äh! Han skriver om vad som helst. Lutar sig mot en jonisk kolonn i ett demensens Arkadien och rabblar saker, rakt ut i luften. Det skrivs ned av en medhjälpare och skickas med teleprinter till 2015 för att publiceras.

När Johan T skriver, så exalterad att man kan se hans erektion röra sig ryckigt under hela texten, liksom dunka mot den, underifrån, om barnet som fötts i England, då blir rubriken den ganska bombastiska Hennes namn kan bara bli ett – Diana.

Det är Johan T i sin prime. ”Vintage T” kommer vi säga om 20 år.

Han har en knuten näve på sin byline-bild som utstrålar där satt den. Det är på samma gång episkt och rörande.

Jag har sett det här förut. Samma eufori över att göra vad jag själv aldrig kunnat, nämligen leva i stunden och (som Ulf Nilsson skulle sagt) ge Jante på truten. Det gick ett teveprogram om Glada Hudik-teatern för länge sen. Den stolthet som lyste ur ögonen på skådespelarna med psykisk utvecklingsstörning, i applåderna efter föreställningen, när ljuset svepte över dom.

Dom hade gjort det viktigaste som kunde göras. Deras värld kunde varken bli större eller mindre än så här. Dom knöt sin näve och deklarerade stolt, lyckligt och nästan trotsigt att där satt den.

Annonser