Samtidigt i Sigtuna: Inget händer

Jag tänker på döden för det finns en runsten vid Farsta gård. På den kan man läsa att Tore och Sven läto resa stenen åt Vinjut, sin bror, Helgas son. Den restes i början av 1000-talet det vill säga i runda slängar 250 år innan Stockholm grundades. Det senare som en konsekvens av att Sigtuna bränts ner till grunden ett antal år innan. (Vad är det med ryssarna och att bränna städer längs kusten? Och detta var alltså innan dom ens blev ryssar.) Man byggde Stockholm som nåt slags fall-back. En plan B. Ett jävla reserv-Sigtuna.

Jag vet givetvis inte varför Vinjut, Helgas son, dog. Men då var Magelungen och Drevviken samma sjö, för landet hade inte höjts så mycket som idag. Helga badade i det vattnet. Hennes tårar över den förlorade sonen sjönk till botten, tunga av salt och umbäranden. Där ligger dom än idag, som pärlor, för den som ser dom. Fulla av en sorg så stor att den har en egen gravitation. Mörtarna som simmar förbi dras mot den, som hade dom pyttesmå viktvästar på sig.

Ja, i någon mån reste ju sig Sigtuna igen även efter branden. Där ligger staden idag, som ett Skansen där rika människor lajvar Markurellls i Wadköping. I varje hörn en grosshandlare.

Även Farsta gård köptes av grosshandlare. Dom paketerade det hela som Södertörns Villastad men det gick risigt med försäljningen. Två krig kom och gick och en oktoberdag 1960 invigdes Farsta Centrum.

Jag tänker att Vinjut antagligen stupat i fjärran land, på något slags strapats. Farsta var inte stort nog åt honom. Han ville se grejer. Resa. Ta ett år efter gymnasiet och bara resa runt, med rycksäck, ta dagen som den kommer. Köpa en digeridoo i Australien och lira lite på den när solen går upp över ett mayatempel på andra sidan jorden, längre fram under resan.

När Helga, hans mor, fick dödsbudet hade det kanske gått flera månader sedan han dog. Alla som inte var inom synhåll var Schrödingers katt, förr i tiden. Samtidigt döda och levande till dess att något annat angavs.

På invigningen kom hundratusen människor till Farsta. Orkestrar spelade. Kanske sjöng Monica Zetterlund, hon bodde i alla fall bara ett stenkast därifrån. Kanske hördes tonerna hela vägen till Vinjuts sten.

Annonser