LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA SOM INTE ÄR ALLERGIKER

Jag tänker på döden men ännu mer på livet. Dom är ett bra par.

Jag vet inte hur det är med dig men för egen del blir jag för varje år som går mer fascinerad av, och tacksam inför, våren. Jag är oerhört glad över det. För medan en del av mig bara blir mer cynisk för varje år, vilket jag inte beklagar på något vis, det är ofta praktiskt, så blir en annan del bara mer och mer storögd och det är ännu bättre.

Jag antar att cynismen är det som kommer av att helt enkelt leva. Med samlandet av erfarenheter, vilket låter som om det var något eftersträvansvärt eller så men att samla klarar fan en ekorre av.

Den barnsliga fascinationen kan jag inte ens spekulera om ursprunget till och har ärligt talat inga planer på det heller. Jag vårdar den genom att inte, aldrig på några villkor, ifrågasätta den.

Och det blir så påtagligt på våren.

Du befinner dig i ett lågintensivt mirakel som genom sin pålitliga upprepning har blivit, well, typ banalt. Det här är en påminnelse om att det är det banalas motsats. Det är sublimt. Och detta är vad som händer:

Flyttfåglarna kommer tillbaka. Sädesärlor och tranor som varit på bättre platser än den här har plötsligt förlåtit oss eller blivit nostalgiska eller bara fått omdömet grumlat så dom återvänder. Varje år.

Växterna som varit döda lever.

Kölden fasas ut och skickas på dörren och jagas iväg. Tussilago och vitsippor sticker iväg, växlar till maskrosor och tjärblomster och därefter klöver.

Isarna smälter och like it or not men du är två tredjedelar vatten.

Annonser