MORGNARNA MED KRISTINA

Jag tänker på döden men inte vilken sketen död som helst utan filosofers död. När Simone de Beauvoir dog hade Jean-Paul Sartre legat i graven och väntat på henne i ganska precis sex år. Han verkar ju ha varit en douche men hon fick alltså sista ordet. Hon begravdes vid hans sida men på hennes finger satt Nelson Algrens ring. Jag tänker att den satt på långfingret men kanske inte. Kärleken fuckar upp folk, no doubt.

Tillräckligt mycket för att förlåta.

Simone de Beauvoir dog i sviterna av en lunginflammation och det hade även René Descartes gjort drygt trehundra år tidigare. Den senare i Stockholm av alla ställen, dit han bjudits av drottning Kristina för att undervisa henne i filosofi varje morgon klockan fem. Troligtvis en helt vanlig grej för filosofer på den tiden. René var ekonomiskt oberoende, dessutom, så man förstår om han förfördes av det romantiska i att spendera morgnarna med drottningen av Sverige. Hade han bara varit lite mer påläst så hade han haft vinterkläder i packningen.

Jag tänker alltså är jag. Jag fryser alltså dör jag.

Immanuel Kant dog i Kaliningrad men visste inte om det. Erövrat med våld, förvisso, men nog är det något oerhört poetiskt över Kaliningrad? En ö som inte är omgiven av vatten. Ett led i en bisats, något som saknar sitt land.

Jag pladdrar. Förlåt.

Annonser