INGEN FARA

Jag tänker på döden och på gener och några grejer till. För hundra år sedan gick en kvinna ut i ett kärr och kom aldrig tillbaka. Hon hade barn, hon hade ett hem, en man, ett liv, en plats men det hjälpte inte. Ibland hjälper inget. Omöjligt att ta in, såklart, men också helt rimligt.

Det pratades inte om henne. När det ändå pratades om henne sa man att hon hade problem med nerverna. Sedan bytte man ämne.

Delar av mina gener kommer från Neanderthalare för 40 000 år sedan och delar av dom kommer från kvinnan man inte talar om. Vi är summan av andras gärningar och får helt enkelt göra det bästa av saken.

Alla historier som inte berättats, finns där inne. Varje flackande blick, axelryckning och skratt.

Där är farmor, som inte åt av grisen som slaktades till jul, som de andra åt av, eftersom den varit hennes husdjur och kompis och istället traskade till Konsum och köpte anonyma kotletter till sig själv. Där är morfar som kunde göra rönnpipor. Där är oäktingarna och rynkorna och alla som legat på en äng en sommarnatt och tittat på stjärnorna.

Det här, mina barn, är vad ni får och det ska inte underskattas:

Mina nerver är helt okej.

Annonser