Åker e4 och glor på en ruin

Jag tänker på döden när jag åker bil. Framför allt på E4 längs Vättern. Inte så mycket för att jag framför en dödsmaskin i 140 km/h i mörkret samtidigt som jag twittrar och tittar på Veep. Utan pga Brahehus.

Stället började byggas 1637 och skulle bli änkesäte åt Ber Brahes maka Kristina Katarina Stenbock. Ironiskt nog dog hon innan det var klart. Så det blev ett gästhus istället. Med utsikt över Vättern och Visingsö vilket låter ganska fett och säkert skulle kunna bli till mäklarprosa med viss verkshöjd. Tyvärr brann Brahehus upp 1708 så även en variation på temat ”tillfälle för den händige” skulle krävas. Idag är det en stenruin.

Jag är dåligt påläst på 1700-talets Gränna. Men någonstans, i något slags administrativ församling, togs beslutet att stället skulle lämnas som det var. Kanske invände någon och sa att det är idiotiskt. ”Det kommer ju bara att stå där som ett slags monument över det rurala Sveriges totala oförmåga att ställa saker till rätta. Man kommer att skratta åt oss och säga att i provinserna, där låter man skamfläckar stå, likt stumma furor i en skog ingen går i, och dystert blicka ut över vattnet.” Vid det laget blev det lite dålig stämning på mötet. Folk skruvade på sig. Några hade såna där Gustav III-peruker på sig och det var sjukt varmt.

Trehundra år senare är männen från mötet borta. Generationer följer på generationer och inget är nytt under solen. Resterna av ett hus som var ett misslyckande redan när det stod klart och som sedan brann upp, reser sig, stolt, mot natthimlen. Trehundra år är längre än någon lever och det är en tidsrymd som får en ruin att sluta skämmas. Den glor trotsigt på mig och alla som passerar.

Jag glor tillbaka. Och gasar ännu lite mer för att komma därifrån

Annonser