Cyklar, ramlar, ringer kommunen

Jag tänker på döden eftersom jag cyklar till jobbet. Jag har ramlat tre gånger senaste året. Inget allvarligt. (Det är inte så att jag blinkar fram den här texten bokstav för bokstav liggande lam i en sjukhussäng.) Men det gör oerhört ont att ramla. Kanske inte så jävla konstigt men det är väl som med att bli skjuten eller föda barn eller något annat. Den som inte gjort det har ingen aning. Jag tänker på döden och hur oerhört ont det måste göra att krocka med, säg, en bil. Med tanke på hur ont det gör att bara falla från cykeln på asfalten.

Asfalt må ha sina fördelar (vilka?!) men det är uppenbart att cykelbanor, ja, sannolikt hela vägnätet, borde göras av sådana där plattor som ligger på lekplatser, under gungor och klätterställningar. Det är liksom asfalt med granulerat gummi istället för granulerad granit. (För övrigt: att slösa dom plattorna på platser där människor som väger 16 kilo och har brosk istället för skelett lattjar runt är totalt obegripligt. Nåväl, det är en annan historia.)

Jag ringer därför kommunen. Naturligtvis kopplas jag runt flera gånger och får varje gång förklara mitt ärende på nytt. ”Jag ramlade med cykeln…” osv fram till att kommunen borde lägga gummiplattor på cykelbanorna. ”Och sluta lägga dom på lekplatserna” tänker jag men håller tyst om just det.

En man på trafikkontoret visar sig vara ändhållplatsen. Han säger att man testat. Det var 1999, då en annan person kontaktat dom. Dåvarande chefen var en ”ja vad fan” kind of chef och testade på en 50 meter lång bana ute i Västerort. Man lade ner det hela eftersom det visade sig bli såphalt när det regnade.

När jag lägger på känner jag mig mindre originell än någonsin tidigare.

Annonser